Sagan om världens finaste hund.

Jag gnällde till mig denna hund. Ett aktivt gnällande som skulle sträcka sig under ett år innan min dåvarande sambo gav med sig. Vi träffade en kull med valpar, en stor hög av dem. Och vi fann oss helt plötsligt med en vit, knubbig och kelsjuk hund som inte riktigt visste höger från vänster ännu. Han var bara sex veckor gammal, lite drygt. Han blev det.

Dagen kom äntligen när vi skulle åka och hämta honom!
Vi reste hem med honom i taxi och jag höll honom hårt i famnen. Jag var så rädd att han skulle börja gråta i taxin, nu när vi tar honom från hans mamma och familj. Men det gjorde han inte. Han snusade på mig och myste hela vägen hem. Väl hemma blev jag orolig. Kommer han gråta hela tiden nu? Kommer han mat och drick- vägra som vi hade varnats om?
Icke. Han gick direkt till sin nya egna säng, brottades lite med den och lekte med oss. Sedan tog han sitt vatten och lite mat, så var det bra med det.

Första natten var jag helt vansinnigt orolig för honom. Vem som helst som haft en trött valp hos sig förstår mig när jag säger; man tror de är döda. De beter sig som att de är stendöda. Och det gjorde han. Jag höll i honom och till och med skakade omkring honom lite innan han gjorde ett pip. Denna "koll" hände mer än en gång. Jag kunde faktiskt inte förstå att jag haft en sådan här tur.

Jag lärde honom "tass". Det var hans första trick, ca 9 veckor gammal. Jag var så vansinnigt stolt över honom, och det fortsatte allt med att veckorna gick. Han var som vilken annan valp som helst, men han var klok. Han lärde sig fort. Men jag fick jaga honom runt köksbordet när han glatt morrade med bananskal i munnen. Jag har hyperventilerat när han fått tag i sambons cigarettpaket och mumsat i sig. ( Det gjorde han inte om!)




Tesla älskade att sova i min famn. Och i sängen. Det vek jag mig direkt på. Spela roll. Sent på natten smög den stora klumpedunsen på 20+ kilo upp i sängen och skulle ligga sked. Ibland var han den lilla skeden och då tryckte han sig upp mot en och så kunde jag ha näsan nedborrad i den mjukaste pälsen, bakom örat.
Ibland vaknade man av en kall nos på nacken. Då skulle han vara stora skeden.
Mitt liv var fullt i vita hundhår. ALLT hade hundhår. Och det var värt vartenda strå.

Tesla älskade allt och alla. Han var orädd, vansinnigt lycklig och ett enormt stöd för mig. Han fick mig att orka när jag ville ligga kvar i sängen och gömma mig. Han fick mig att bli social och fungera. Var jag ledsen så sprang han fort till mig med sina favoritleksaker och lämnade dem i famnen. Han låg still vid min sida när jag var riktigt ledsen, och bara fanns. Han visste alltid när jag behövde honom som mest.



Han var bara 3.5 år gammal. Han hade äntligen kommit hem ifrån 6 månader med min dåvarande i Finland, och nu skulle han få vara med mig. Min  terapihund. Han följde med mig en dag till jobbet och han var så älskad, så lugn och fick alla att öppet prata och fundera. Jag var så lycklig med honom tillbaka.

Jag vill inte skriva så mycket om hur han dog. Det var felbehandling av veterinärer. Det var två veckor av ett panikartat mörker som jag aldrig vill leva om. Han led, oavsett vad jag gjorde och hur många samtal och konsultationer jag tog med honom på. Han fick fel behandling, och jag fick samtalet som ingen hundägare vill få. "Jag är ledsen men.. "   "Vi kan inte.."  "Får vi avliva honom?"
Jag blinkade inte ens innan jag sade ja. Det gjorde ont i precis hela kroppen. Ända ut i hårtopparna. Han skulle aldrig komma tillbaka igen. Det kändes som att någon slet av en kroppsdel ifrån mig, genom telefonluren.

Jag sov den natten. Jag kollapsade snarare,den natten. Efter två veckors absolut strid utan varken sömn eller mat. Nu var kriget över och jag förlorade.




Det är ett år sedan jag förlorade min bästa vän.
Första månaderna grät jag varje dag. Jag är idag lycklig att jag redan var i process att flytta. För Tesla satt i väggarna i den lägenheten efter kriget. Jag aktade mig när jag backade stolar, rädd att knuffa stolsbenet på honom. Så högg det till, för han var ju inte där.
Jag låste dörrar innan jag gick hemifrån så att han inte kunde smita runt och röja, men han var ju inte där. Jag hörde han dricka vatten, men han var ju inte där. Han kom inte tillbaka.
Jag minns morgonen när vi tog bilen och flyttade till Norge. Det gjorde så ont, och det kändes som att jag övergav honom. Som att han var kvarglömd i lägenheten som då stod tom.

Dagarna blir lättare, och jag minns mer av den fina tiden jag fick ha med honom än vad jag minns de två veckorna som tog honom från mig. Men på en dag som denna, så kommer dofterna och minnen rusande till ytan igen.

Det var inte bara en hund. Det var inte ett sällskapsdjur. Det var min allra bästa vän, som alltid fanns vid min sida.
Han fattas mig så att det skär i bröstet. Precis som Mattis säger i Ronja Rövardotter.
Han fattas mig.
Och det skär i mig.

2 månader

Vi firade hennes 1 månadersdag ordentligt. Det passade ju bra, när min mamma var här och papputens föräldrar likaså. Tårta med rosor och hela sjabraket.

Idag har hon lyckats bli 2 månader gammal. Jag skriver lyckats. För det känns lite så.
För två månader sedan -just- vid den här tiden som jag skriver låg och på det där smala operationsbordet och hyperventilerade med en mås-flock av glada lugnande sköterskor och läkare runt mig. Idag blir det inte med tårta och ståhej. Vi tog en varsin skål med konserverade persikor och lite vaniljsås och bara satt tyst i soffan medan hon spelade hennes favoritspel med oss:
Tappa nappen. 

• Spotta ut. 
• Gråt. 
• Skrikgråt efter nappen (som nu är tillbaka i munnen fast man inte förstår det) 
• Få tag i nappen.
•  Snutta. 
• Spotta ut. 
• Repeat.

Jag känner mig inte som en mamma. Jag vet kanske inte riktigt än hur det ska kännas. Jag har fått in i helvetiskt med instruktionsblad, papper och små block om allt från bajsfärger i en sådan där fin färgprovskarta som man kan få på Färgtema (fast i trista nyanser från Dijon senap till E.T grön och emo svart.)  till hur viktigt fisar och rapar är. Helt plötsligt snurrar vardagen runt detsamma som en barnsligt förtjust 9:åring typ. Det är sova, fis, rap och bajs som det snackas mest om i hemmet. Fast efter 3 vulkanartade bajsutbrott skrattar vi inte riktigt lika mycket.
Vi skrattade en gång lite för mycket åt henne och hon tittade förnärmat på oss. Vi skämdes länge och bad så otroligt mycket om ursäkt. Hon kom över det, men vi måste nog bli bättre och hålla ribban lite högre. Men har man bara sovit 3 timmar så är äckliga senaps-fisar rätt roliga.

Men jag har inte fått någon information om hur jag ska känna. Det finns tydligen inget diagram på det. När hon ska ut och gå står det klart vad hon ska ha på sig, i bebisrollen nere i vagnen. Men mamman då? Ska jag ha något sorts förkläde på mig eller en.. varningsskylt eller kanske någon hatt? Ska jag lukta nybakta kanelbullar och ha rosiga kinder? Jag kommer inte in i rollen riktigt tror jag. Det kommer väl, det är ju bara två månader in. Christian Bale behövde 6 månader minst för att gå från Christian till Bruce Wayne liksom.
Vi kollar tillbaka på mamma-rollen om 4 månader helt enkelt och reviderar.


Vissa dagar är jag som en ettrig tornado som surrar fram och bakar, diskar, tvättar, plockar, städar, gnäller på papputen som smulat där jag redan tvättat, och runt runt runt far jag tills jag knoppar av.
Andra dagar är jag i något satans neutrum. En zombie i myskläder och rufsigt hår som inte riktigt hänger med och i all ärlighetens namn inte kan förstå hur klockan redan är 23:40.
Äter ungen timmar?
Det finns dagar när hon skriker så in i helvetiskt och ingenting blir rätt. Dagar när man tänker att "nej nu spolar jag ned henne i toaletten och flyttar till Ryssland. Åt helvete med det här." Det är de dagarna speciellt som det är skönt att ha papputen. Till alla ensamma mammor och pappor där ute; hatten är -av-! Jag bugar och dyrkar och undrar hur i helvete ni inte alla är inlåsta på något sorts mentalsjukhus. Ni är otroliga.

Jag har haft en tuff start, fast att jag har en "snäll bebis". Hon är frisk. Hon sover relativt mycket. Nu sover hon ibland hela nätter. Ibland hela dagen. Hon äter som hon ska. Hon har inte kolik och hon ler mer och mer. Jag har en papput som hjälper till men det har varit tufft i alla fall. Det blir så ibland.
Precis som med graviditeten så vill jag på något vis bara vittna om att det är inte bara rosor och timotej. Det är inte en pinsamt svart helvete heller, men det är inte så jävla lätt.

Hon har ett språk ännu. Det är skrik, i olika volymer. Vi börjar höra lite skillnad. Vi börjar fatta vad hon vill ibland. Hon verkar nöjd med oss så här långt. Och är hon inte det, ja, hon har ju ändå minne som en guldfisk så det är helt ok det med.

Och hon växer så det knakar ( världens största klyshiga "nyföräldrar"-kommentar men hon gör verkligen det. Helvete vad det går!) och hon är perfekt. Helt jävla perfekt och jag fattar inte hur hon gör det.
Jag växer också. Eller krymper, på ett "ledset ballong" - sätt. Magen som var så stor är liksom utpyst och på vissa delar av den har jag ingen känsel efter kejsarsnittet. Sen har jag mina tigerränder.
När jag ser mig själv i spegeln med det spretiga vilda håret, trötta hängande armarna och den tigerrandiga skinnväskan som spänts fast runt magen tänker jag lite att det är ok. Det är renovering på gång fortfarande. Det får vara. Viktigaste först.
Men första reaktionen, sådär när man går förbi spegeln eller ser sin reflektion utan avsikt i fönstret är "Men vad i helvete är det där?" 
Jag känner inte igen mig riktigt.

Men plufs, och rufs och disk och snabbmat i åtanke, så har hon överlevt. Hon lever till och med väl, och vi har inte drivit varandra till vansinne. Vi tar dagarna som de kommer och vi stöttar varandra.

som Trasdockorna: Lite trasiga, och knasiga...!

Två månader har vi lyckats med. Jag vet inte hur, men det håller.

Kejsarens nya snitt 2

Dagarna efter kejsarsnittet var en form av dimmigt ihopsytt lapptäcke av timmar. Helt plötsligt var det tre på natten och nästa gång man blinkade till var det middag.
När jag låg på uppvaket just efter kejsarsnittet var jag täckt i sladdar och nålar och blodtrycksmätare. Jag fick en nål fastsatt i låret som skulle skicka in morfin när jag behövde en dos.

Jag fick ett glas med röd saft med sugrör, paracet och ipren och morfin i spruta. Det var en rätt fin start på de fyra timmarna jag låg och vilade. Papputen och bebisen fick ju komma upp efter ett tag. Sedan låg man bara där, helt sopslut, tills eftervärkarna kom. Hujeda mig!
Det var bara att gnissla tänder och pipa sig surt genom det, men efter två timmar eller så, så gav det med sig lite.

Vi fick bo tillsammans, papputen och jag med bebis, i ett familjerum på Kvinneklinikken. Det var rätt fint. Typ ett helt ok hotellrum, fast med en liten småpervers toalett. Det har var egentligen ett rum att föda barn i, och toalettdörren var en sådan där sliding door, som man inte kunde stänga helt. Så varje kissning blir en konsert med möjlighet till vy in. Kändes ju sådär liksom. Som "tur" var, så hade jag fortfarande kateter i under det första dygnet. Det kändes inte speciellt mycket alls men det var lite äckligt att ha den där slangen fast i en som ledde ned till sidan av sängen. Man får tänka lite på hur man rör sig. Inte för att jag rörde mig mycket alls, det första dygnet. Kroppen gör ont och är sliten och allt som kräver minsta rörelse i mag-området skapar bara skräck och värk, morfin eller inte.

Under de tre dagarna jag var inlagd träffade vi massor med barnskötare, barnmorskor, läkare och fysioterapeuter. Jag minns inte ett enda namn, men alla utom en var fantastiskt hjälpsamma och trevliga.
Det var en barnmorska som kom in under natten och tog bebisen en liten stund. Jag trodde det skulle kännas förtvivlat hemskt, men det var faktiskt riktigt skönt. Vi fick sova kanske en timme eller två medan nattskiftet gosade med henne och tog hand om henne.

Det var ju en "mindre trevlig" barnmorska som gjorde lite antydningar med hånleenden och så när det gällde min värk dagen efter operationen. Jag hade stått upp men man ville att jag skulle vara uppe och gå. Vilket jag kan helt gå med på att försöka, men denna kvinna var lite som ett nageltrång i vit rock. En sur blöt strumpa, en död bananfluga i ögat, eller en själslig hemmorojd. Så fort hon lämnade rummet vilket inte kunde vara snabbt nog, så blev jag ilsken som ett bi och rev mig upp ur sängen. Svetten och tårarna rann men "men nu jävlar!" var ett mantra som brann i hela mig. Ont gjorde det, men jag var uppe och gick. Inte för att det fanns många spännande destinationer, men jag gick. Hade jag haft lite mer fart och sprätt i kroppen hade jag vilja vagga ned i korridorerna och slänga katetern efter den där hånflinande surlöken. Snacka motiviation?

Katetern kom ut samma kväll och förutom svedan när den -slets- ut, så var det skönt att bli fri den.
Morfinnålen som satt i benet tog jag ut själv med hjälp av papputen. Sist fick jag ta ut nålen som satt i handen, och den kändes faktiskt värst fast den är så obetydlig.

Kroppen efter operationen känns lite som Tjenobyl 86. 
Jag fick en stödstrumpa som satt tight över magen för 100 spänn, och en ihoprullad handduk att sticka in mellan såret och denna stödstrumpa för extra support och tryck alldeles gratis. Men med en kropp som varit som barbapappas och sedan utgröpt på en 3.1 kilos bebis plus dessa extravaganta moderna outfits så såg man förjävlig ut.
Den där fina "var stolt" och wear it with pride! - fanns inte riktigt i agendan då. Jag såg ut som ett deprimerat gammalt päron som bara säckat ihop och dött. Eller när man pratar om säckat ihop, minns du de där gamla sittsäckarna? Lite så fast med svullna ben. Det var inte smickrande i någon vinkel alls.


Under dag tvås kväll var jag som en ilsken liten myra inombords som bara ville hem, men vi stannade till eftermiddagen på dag tre. Det kändes verkligen som att det var på tiden, men ändå är det helt vansinnigt. Tre dagar sedan låg jag och opererades - vaken - och någon tog ut en livs levande bebis ur mig. Kroppen reparerar sig förvånansvärt snabbt. Inte speciellt vackert, men snabbt.

När vi kom hem och jag sakta vankade mig över att sätta mig i soffan och titta på den sovande ungen i sin nya säng kommer den där pirrande tanken av "Ja, och vad fan gör vi nu?"

Ja, vad fan gör vi nu? 

Kejsarens nya snitt 1

Vi visste att dagen skulle komma. Vi hade ett planlagt kejsarsnitt, och det kändes faktiskt väldigt bra. Riskerna var få och fast det är ett stort ingrepp så är det lite rutin-feelis på det hela. Vi satt och räknade ned dagarna.

Den 6:e juni firade vi Sveriges nationaldag med papputens familj hemma hos oss. Det var en skön distraherande stund med svensk blandmat och bara lite lugn och ro. Fast man konstant ältade i huvudet. "Imorgon...Imorgon.. Om x många timmar är... - " etc. Det är för stort för att förstå men jag kunde inte släppa det helt i alla fall. Man räknar ned veckor, dagar, timmar och minuter.

Dags för den förberedande duschen klockan 22:00 då jag lika avigt som vanligt vaggar in i duschkabinen och står länge och blankstirrar på den enorma magen som petar rätt fram. Utöver den vanliga schampo rutinen och cocos-doftande tvålskummet kom den speciella tvålen jag skulle använda som luktar som sjukhus på flaska. Sådär alkoholigt och sterilt. Man blev lite torr och sträv av den men så får det vara.
Sedan fick jag en kopp te av papputen, två apelsiner och en banan, Det sista jag skulle få äta innan operationen följande morgonen. Jag trodde jag skulle vara mer hungrig, eftersom jag spenderat minst 6 månader i konstant hunger som en sarlocc pit. Men jag kunde knappt äta upp.
Vi satte oss och tittade på Hateful Eight som vi nyligen köpt på dvd, men fast jag är ett sort Tarantino fan så var hjärtat inte riktigt med den här gången. Allt var lite för obekvämt.

Jag minns inte idag om jag sov någonting. Jag tror jag fick någon timme.


Dagen - D
07/06 2016

Klockan 05:30 var det dags att gå upp. Jag drack det sista tillåtna vattnet innan klockan 6, och tog en andra dusch med samma läbbiga tvål.
Väskorna var packade och det var dags att gå. Det är en helt sjuk känsla och jag försvann in i något satans neutrum. Det var fortfarande för stort.
Taxin väntade utanför. Det tog bara 5 minuter så var vi framme. Vi gick genom tomma korridorer samtidigt som nya skiftet personal kommer in på jobb med sina take away - kaffemuggar och rosa foppatofflor.
Efter en tid fick vi träffa en barnmorska som hälsade på oss. Jag minns ingenting ens minutrarna efter samtalet vem det var eller vad hon sa. Men det fastnar i alla fall att vi inte blir det första kejsarsnittet på dagen utan vi måste vänta. Så vi får ett enkelt rum med en säng så jag får vila. Papputen får en fotölj bredvid mig, så ligger vi och ser på Family guy på hans mobil. Jag somnar till då och då. Jag får en IV - påse med vätseersättning. Sedan väntar vi.. och väntar.. och väntar. Jag vill åka hem.

Då mitt i mitt trötta gnällande om att den där barnmorskan aldrig kommer och att ingenting händer kommer hon in, med en hög kläder för mig. "Nu kör vi."
VA?! Vaddåp "nu kör vi" ? Att ha mage att komma och hämta mig bara så där och tro att jag kommer villigt in i en operationsal! Jag bryter ihop och börjar gråta och skaka. När jag byter om till en sjukhusklänning och en plastig hatt som vägrar hålla i mitt hår vaggar jag tillsammans med barnmorskan till operationssalen. Hon är en snäll barnmorska, en sådan där som ler med hela kroppen. Hon liksom lyser av lycka när jag läggs på en liten operationsbrits, snyftandes. Allt är ju så jävla klämkäckt.
Sedan kommer en mindre arme med klämkäcka kvinnor i grönt och sjukhusblått. Alla hälsar och grattar men jag hör egenligen ingenting än "wha wha wha wha" som ett distant brus i bakgrunden. Men de är snälla, och de jobbar snabbt tillsammans med att sätta nålar i händer, blodtrycksmätare och en bättre mössa för håret.

Så kommer en rätt ung man som är anestesiläkare. Han har varma bruna ögon och en mask över munnen men han pratar så lugnt. Det har ju noll effekt men jag uppskattar försöket!
Jag får hålla en äldre barnmorskas hand medan de sätter spinalen. Det gjorde egentligen inte ont. Men jag var rädd.
"Nu kommer du känna att det blir varmt nedåt benen."
Nej fan heller, ditt sattyg med vackra ögon. Jag känner -allt- !
De lägger mig ned igen på sängen och mycket riktigt så kan jag vicka på tårna, men värmen sprider sig och benen somnar. Han drar en kall tuss över mig och jag känner bara av kylan från bröstet, men nedanför känner jag bara att han drar någonting mot huden. Han är nöjd, och folk börjar tvätta och sätta kateter. Jag ser ingenting, och blir upptagen med världens blodtrycksfall så jag kräks som en hysterisk katt. Någon klappar mig på huvudet och håller i en sådan där kartongskål. Det är förvånansvärt svårt att kräkas när du är bedövad så här mycket. Men det gick!

Papputen får äntligen komma in, och han ser förvånansvärt stilig ut i sin gröna kirurg outfit. Han håller en av mina händer men jag har knappt känsel i den.
Jag hyperventilerar lite och tvingar honom att prata om allt och ingenting. Jag minns inte riktigt vad han ens sade.

Fem minuter senare, högst, hör jag ett ljud som om någon spolar en toalett. Det är tydligen mitt vatten. Sedan hör jag på den här skorrande Bergen- norskan varma "grattis!" och "det är en flicka.. och nu kissade hon."   Klart min dotter startar med ett gott intryck som att kissa ned folk.
De tar henne ut, och papputen följer med dem. Jag får fort veta att allt är bra med henne och med det släpps en enorm sten från mig som jag burit i 9 månader. Jag blev så avslappnad att jag kunde ha somnat medan de sydde igen mig. Det tog bara 20-30 minuter men ögonen blev tunga och jag bara låg lugnt i ro.

Jag lyftes sedan som en sövd ko från en säng till en annan och blev klappad lite grann medan andra människor kom in och skulle köra mig till uppvaket. Jag har ingen aning vad de berättade eller vad de hette, men de log också med hela kroppen.

På uppvaket fick jag saft, morfin och paracetamol. Sedan kom papputen in med den där lilla genomskinliga sängen på hjul och där låg hon. Det var en Maja,
En rynkig, rosa och trött Maja som liksom bara "va". Jag nådde henne inte med alla slangar och utstyr som fortfarande satt fast på mig men jag tittade på henne länge. Under de fyra timmarna på uppvaket så fick jag hålla henne mot slutet. Jag var så trött att jag kände inte så mycket, förutom lättnad och en nöjdhet. Jag var nöjd. Eftervärkar och allt som följer en operation inräknat så var jag förbannat nöjd.

Svettig, matt och helt besatt

Vecka 37 av 40 är här. 
Fast att det skall tydligen regna dryga 250 dagar av 365 om året i Bergen så har vi haft tur med riktigt sommarväder med blåa skyar, grna berg och sval om dock snålt spridd vind.

I vanliga fall hade jag varit nede på stan med en glass eller dricka och utan tröttnad vandrat omkring i butiker och njutit i solen. Nu ligger jag som en gnällande strandad val i soffan med en enorm mage som petar till höger, vänster, upp och ned i intervaller som får mig att tro att jag ska föda en Zumba- instruktör. Det är varmt hela tiden. Lungorna mina är nedpressade och ihopvikta som gamla slitna mormor-bhars kupor inombords och mina kläder, mamma-kläder eller inte, krynklar ihop sig mot kroppen och försöker att gömma sig i valkar och hörn. Det nyps, kläms, svettas och stökas och det ger en brinnande skrikande känsla inombords: "NU räcker det! UT!"

I måndags skulle jag och papputen titta på senaste avsnittet av Game of Thrones.
Och hon stökar på inombords med sträckningar och petningar hit och dit som stjäl min uppmärksamhet gång på gång. Plötsligt tittar jag ned och ser någonting litet som sticker rätt upp ovanför naveln ungefär. En fot!
En fotjäkel petar upp! Och här kanske jag skiljer mig från vissa blivande mödrar.
Andra kanske idellt sett flämtar till glatt och flaxar lite förtjust med händerna. "Åh mitt barn! Såg du?"  och klappar glatt på magen efteråt när foten sakta sänks ned i mysteriumet som en gång var en relativt platt mage.
Inte jag. Jag känner hur min redan nätt inpå genomskinliga hud bleknar två grader till och hur hjärtat klättrar skrämt upp i halsen. Ett panikartat "GAH!" kom ut och med ett desperat flaxande med armarna försöker jag fläkta bort en känsloladdad hotflash som får ansiktet att svettas så att jag inte ska svimma eller kräkas. Både två var just runt hörnet, men jag klarade mig.
Det var till datum det sjukaste jag har varit med om. Och jag har upplevt en skäggig transvestit på café långt ute på Hälsinglands landsbygd. som bett mig om en tampong. Det var surrealistiskt, det här var utomjordiskt!


Jag är helt besatt. 
Jag har en monolog som går i cirklar dag ut, dag in.
Om hur lång tid det är kvar. Hur det känns. (Overkligt)
Att snart är hon här. Och när det kan vara. Och hur det känns. ( igen, overkligt)
Sedan räknar jag ned tiden, och frågar mig själv "hur känns det att hon är här snart?" ( Overkligt!)

Jag går genom vagn, skötväska, garderob med små kläder, nappar, filtar, handdukar, skötbord med blöjor... Vi har allt! Vi har tack vara generösa familjemedlemmar fått mycket så vi ligger riktigt bra till. Bärsele, bilstol, vagn.. Det är klart. Allt står redo inför slaget som kommer. När som helst. Hur känns det? OVERKLIGT.

Jag är matt.
Det brukade ta 1-3 timmar innan jag blev helt sopslut. Nu behövs det inte ens hälften. Jag orkar ingenting fysiskt. Jag går ned till bussen på 10 minuter, i normal takt tar det kanske 5? Och under den promenaden känner jag redan tryck på höfter, mage och ben och hjärtat rusar som en sliten Volvo motor. Jag är mest hemma och vilar. Ibland bakar jag och stökar med tvätt, men oftast vilar jag. Det är fruktansvärt tråkigt, men jag har lite val. Jag längtar till friheten av att ta på mig strumpor själv, mina gamla kläder och att kunna gå ut på långa promenader.
Fysiskt och psykiskt är jag helt sopslut nu. Jag tror det är bra, det gör att jag är mer matt och slut än rädd för dagen D. Nu får det vara klart! 

Den tredje trimestern

Nu halvstår jag inför mållinjen och känner mig säker nog på vad den tredje trimestern handlar om att jag kan dela med mig av den, precis som jag delat av den första och andra i mitt första inlägg.
Precis som med månad 1-6 så är ju min upplevelse subjektiv. Det finns kvinnor som inte alls upplever samma sak som jag, men det kan ju finnas någon som känner igen sig. Jag hoppas det.
Jag hoppas det lite extra till och med när man ser smala hurt-bullar till tjejer som lyser som en luciakrona i tights, små nätta skor och ett litet gladd skuttande till sina steg. Då hoppas jag lite extra att jag inte är den enda elefanten som vaggar omkring i världen.

Nu i veckan var jag på H&M för att handla någon form av tunnt ihopsytt tält som täcker hela mig som jag kan såsa runt i hemma. Då står hon där. Smal, nakna obekymdrade ben och en kort tight blå klänning. Under den blå och vitblommiga skruden är en stor kula till mage. That was it liksom.
Hon såg bekväm ut. Hon svettades inte. Hon gick omkring obekymrat och efter en stund av skamlöst stirrande kunde jag inte ens se en liten blemma eller kvissla.
Vem du än var, gravida kvinna i kort klänning, fan ta dig.
Var jag inte gravid själv hade jag tagit ett moget förhållningssätt, till och med lett glatt och tänkt "Men vad hon lyser.." eller någonting smickrande om hennes yta. Men nu står jag i samma butik som henne, med en stor tung mage med små fötter som sparkar min blåsa platt. Med tights, lager på lager över magen kläder, svettningar, stelnande höfter och ben som på något sett har gått från den vanliga ordningen av lår - knä- vad och smalben och fot, till arga lår med tår all the way.

I bitterhetens tecken vaggade jag iväg, och som vanligt i mina känslostormar så blev jag istället trött och hysteriskt glad när jag såg t-shirts för barn med papegojor på. Livet gick vidare som tur var.

I tredje trimestern händer en vriden torterande sak som verkar främja hela  slutskedet.
Man blir så less på att vara gravid att man inte längre fruktar dagen D.
Minst en gång om dagen stånkar jag till och tittar på Papputen "NU räcker det!"
Ring någon, vem som helst. NU ska hon ut. Nu räcker det för i helvete. Ut..! UT!
Jag blir så trött att jag inte bryr mig längre om dagen D och alla otäcka fasor man tidigare varit orolig över. Ut med henne bara. Nu räcker det. Jag är KLAR säger jag ju! Inte för att någon lyssnar på det.

Jag är tung. Redan i andra trimestern växte jag på mig i vikt men nu känner jag mig som tjejen i Charlie and the chocolate factory

Jag är i en ond blöt cirkel av att kissa - dricka- kissa igen - dricka mer dag ut och dag in.
Jag är barnsligt trött. Inte på samma sätt som tidigare, att man är sopslut och less. Nu för tiden kan jag gå på besök och efter en halvtimme högst börjar ögonlocken bli tunga och jag nickar till fram och tillbaka som den där fulla tjejen som däckar först på festen. Jag lutar mig lite mot papputen och om jag inte är försiktig så tvärsomnar jag.

Jag fortsätter vara sjukligt gråtmild. Igår såg jag på Jurassic Park - Lost world vilket i övrigt är en sådan dålig film vem som helst kan gråta över bortslösad tid, men vad som fick ögonen att dränkas i tårar var det knorrande ylandet av en baby t-rex som de hade brutit benet av.
Inte en gång, men tre gånger, snyftade jag till och pep för mig själv. Sedan vändes det till ett hysteriskt hånskrattande när dinosaurierna käkar upp alla som inte är en A-listad kändis i filmen. Rätt åt er, era AS!  Lägg till oförlåtande i symtomlistan.

Grrrr....
Nu är jag en riktig tiger. En svensk tiger? En gravid tiger i alla fall. Tur i oturen så är den enorma magen i vägen och skymmer mycket av min sikt generellt, och därmed göms också mina nya ränder. Men i rätt ( eller fel ?) vinkel kan jag få mig en glimt av dem. Nu minsann är jag en ordentlig tiger, och kommer ha dessa ränder som en stolt veteran som förhoppningsvis överlevt kriget: Graviditet.
På någon märklig sida är man lite stolt över dem, som ärr efter ett farligt 9 månaders slagsmål, men jag hoppar väl inte precis i volter av glädje.

Svettis, inte så friskis.
Gravideten har ju så här långt varit sparsam med värdighet så här långt med kräkningar, blodiga nysningar. Det har inte varit en smickrande resa såhär långt. Men nu läggs svettningar på. Visst har det varit varmt ute, men nu är det som att jag har en ugn på full värme i magen och varje rörelse sprider hot flashes genom hela kroppen. Hjärtat flippar helt ut i vredesmod och slår typ 700 slag i minuten som en skrämd kolibri i bröstet och man flåsar för absolut ingenting.

Speaking of. Nu ska jag ta en kisspaus, och en lång sval dusch.

En vanlig dag

Vi är på nedräkning nu. En månad säger vi och det är helt sjukt. Jag har under dessa 8 månader blivit tung som en hetsätande elefant med trasiga höfter. Vi var hos barnmorskan, eller jordmor, som berättade helt simpelt att nu denna sista tid ska jag bara "ruva". Som en jäkla höna alltså. Bara ligga i boet och vänta.
Det har varit några underbara och samtidigt plågsamma heta sommardagar nu, och när man bär på en stor mage som verkar fungera som en vedeldande intern-kamin, så blir det svettigt. Men det är väldigt fint också.
Under vardagarna har jag utvecklat en rutin som har sina avvikelser. Jag går till barnmorskan ofta. Vi har rymt ut på Ikea och vi har ibland tagit bussen hem till Papputens familj eller bara ned på stadens centrum en tur. Men en genomsnittlig dag nu för tiden ser ut så här.


00:00 avancerad version av försiktig kotippning ned i sängen. Family Guy på Netflix slås på och spelas tyst. Lägger mig på vänster sida. Sedan höger. Och sedan vänster. Fram och tillbaka som en plågad säl som försöker åla iväg.

02:30 Kisspaus. Sedan in i köket och käka en banan. Dricker lite vatten.
04:00 Kisspaus.
05:00 Vaknar flåsande med en gruvlig nästäppa. Snyter mig. Behöver en till kisspaus. Ibland somnar jag om. Andra gånger går Criminal Minds eller Special victims unit på Tv.
07:30 Första frukosten. Ligger lite halvdöd på soffan. Läser dagens text ur min fina lilla bok.
09:15 Dr phil repriser på tv.
10:15 Dr Phil repriser på en annan kanal på tv. Sannolikt sett har jag redan somnat om på soffan.
10:30 Vaknar i behov av kisspaus.
10:50 Desperate Housewives och andra frukost. Frukt och te.
12:00 Tvätta och vilset vagga omkring trött i lägenheten.
13:00 Lunch
14:00 Skälla på luddet i torktumlaren.
15:00 Sura över att jag har åter igen glömt bort att Masterchef går 13:30. Kisspaus.
16:00 Skicka en matlista till papputen med maten vi behöver. Måste alltid glömma en viktig sak tydligen. Viker tvätt.
17:00 Middag. Visa paputen alla saker jag har tappat under dagen som jag skulle vilja få upp från golvet.
18:00  Kisspaus. Sova middag.
19:00 Vilset omkringvaggande i lägenheten igen tills papputen tycker att jag ska vila. Gärna efter i genomsnitt två eller tre startade med övergivna projekt har startats.
20:00 Mellanmål
21:00 "Men nu jävlar är jag klar!" - hoten som haglar till papputen. Nu är jag klar. Jag menar det. Ring KK, nu är det slut! .. Det fungerar inte.
23:00 Te och två mackor innan jag ska sova.  Allt till det vanliga soundtracket av bebis-nedräkning, ständiga "Men va fan har vi gett oss in på?" och strategiplaner i monolog till en trött papput.
23:30 Kisspaus.
00:00 Kotippning.

Under dagens lopp har jag också under hot om hemorojder druckit som en gammal kamel. Ca 4-5 liter vatten.
Egentligen så har i alla fall mitt liv som gravid blivit i symbios med en sur kastrerad hankatt som bor inne hos Agda 79. Det kunde vara värre.

En tur i centrum

Det var en gång (igår) i ett land långt långt borta inramat av stora berg och dalar en mammut och en papput. De skulle ut på ett sort äventyr till centrala staden för att handla ett paket tält, stora nog för magiska skydiver- taxar ( mammatrosor) och klisterlappar från gubbdagiset, Claes Olsson.

Köttfärssåsen fis-puttrar på spisen, disken balanserar på bänkarna som stolta torn och långt in i sin walk in cloiset står det en päronformad prinsessa och försöker få på sig sina nytvättade mamma-tights. Snart är det dags! 

Som tur är så delegeras strump och skor-jobben över till Papputen som kommer hem. Vi käkar och efter två "just in case" kisserier är mammuten redo att vagga till hissen.

Det är som tur är pingvinens dag, så vaggandet kan ses som ett pingvin-hedrande.

Det är 5 min promenad till bussen. I gravidtakt är det alltså 10. Jag hinner inte ens på bussen innan jag är kissnödig igen. Men nu är det bara att gilla läget. 

Promenaden från bussen till shoppingcentrat är normalt 10 minuter. Så 20 för gravida och tjocka pingviner. Inne i centrat är det hett som en bastu och jag kan känna små heta bubblor i blodet puttra upp. Snart kokar jag som en gammal kräfta till en midsommarfest.

Hjärtat vill så mycket. Babybutiker, färggranna butiker som lockar med billigt krafs, klädbutiker och leksaksbutiker.. men kroppen ger upp efter en kort tur på Lindex och Tgr.

Men papputen måste in på Claes Olsson. Om Ikea är tantdagis så är det här gubbversionen. 

Jag sätter mig på en bänk som har värmts upp i solljuset från de stora sidofönstren och hamnar i en mindre inre kris. Vi måste fika. Eller dricka någonting!  Det är ju säkert 40 min sedan vi åt hemma.

Jag får välja, och jag tänker "fan skärp dig nu" och bestämmer att vi tar Claes Olsson först. Jag tar en kort vaggande runda i butiken. Mina fötter bränner, höfter och rygg strålar med smärta upp och ned och synen börjar dimma upp lite framför mig. Jag gnuggar mig i ögonen några gånger för att kunna läsa instruktioner till ett par solcells lampor för 19 kroner styck.

Jag ger upp och vaggar ut för att vänta på papputen. Utanför är det fri zon från syre och fläktar. Det är som en liten bastu, med en låg bänk bara för mig. Jag sätter mig och marinerar i en inre kris. Svetten bygger upp, hjärtat fladdrar som en hyperventilerande fladdermus i en skolåda och magen börjar kurra med det är illamåendet som om jag inte har ätit på hela dagen. 

Han var säkert i butiken i 15 minuter. Det upplevdes som en timme, minst. Jag hamnade i kokande vredesmål. Jag vill äta. Jag är redo att mörda och varje blick jag möter från passerande främlingar triggar mig. Era jävla as med era normala kroppar och obehindrade gångstilar. Far åt helvete med er! 

Jag blir tyst och ondskefull, som ett monster ur en grekisk epos. Jag tar krampaktiga tag om Papputen och blir ledd till Burger King. Där sätter jag mig ned och behöver en stund innan jag ens kan prata som normalt folk. Som en astmatisk buddistisk munk sitter jag i mitt hörn och försöker samla ihop mig innan jag gör något primalskrik, krypa ur mitt skinn och låta min själ springa iväg.

Jag får en frozen lemonade och 60% av en mjukglass med chokladssås. Livet blev så mycket enklare helt plötsligt. Ett mjukt skinnsäte, kall dricka och glass. Tänk att det löser så mycket. 

Sedan får jag uppleva en del av graviditets-indentiteterna. The Sarlocc pit.

Jag ser reklam på brickan på lökringar. Men sådana måste jag ha. Med mjukglass, så gott! 

Och en sån. Och en sån. Alla reklam postrar på väggarna lockar enormt. 

Papputen levererar som vanligt och där sitter jag, glatt mumsande tills jag går från ilsken nyväckt geting till kurrande kattunge. 

Vi lyckas vagga mig hem. När jag väl är hemma måste jag kissa. Sedan ser vi på säsongstarten på Game of Thrones, Och magen (bild nedan) kurrar igång...

Soundtrack of her life

Igår fick jag plötsligt magont och värk och kanske för att spara tid så hoppade jag direkt över teorifasen av "Vad är det här?" och skepsisfasen av "Ska man bry sig i det här?" och gick direkt inpå "HELVETE nu händer det! Nu är det kört!!"

15 minuter och ett samtal med barnmorska senare så mådde jag mycket bättre. Hon föreslog lite försiktigt att det kunde vara luft i tarmen. Fisar alltså. Det finns in real chans att jag har totalpanikat över en fis. Det är ingen värdighet i graviditeten. Ingen.

Jag sov inte så bra om natten. Sedan jag blev gravid så har jag varit fruktansvärt lättväckt. En fluga nyser lite blygsamt vid en fönsterkarm i Tokyo, Japan så vaknar jag med ett ryck och ligger klarvaken i någon form av absurd och nervös tystnad. För att inte tala om zombie-promenaderna jag gör under nattens gång till toa och in i köket för att äta en banan. Jag minns knappt om jag gjort det dagen efter nuförtiden, det är en mekanisk rutin. Det ligger oftast ett bananskal ihopkurat någonstans i lägenheten som spår av att jag åter igen har varit och mylat i mig. Känns tryggt.

Jag vaknade idag med lite molande värk i mage och rygg och suckade dramatiskt för mig själv i min tältstora offerkofta. Det blir alltså en sådan här dag till..! Varför jag? Men så plötsligt hände det.
Jag har på ren blind chansning köpt ett paket med mammatrosor på lindex. Jag drog i ordentligt i storlekarna och när jag rullade ut första paret och skakade ut dem är jag rätt säker att de kommer hålla som fallskärm för en fet katt eller liten hund utan problem. Men jag satte dem på mig med ett svagt skimrande hopp att efter månader av skavande troskanter, nedrullande, dramatiskt utdragna och trånga trosor att jag nu kunde få lite mer komfort.

Och herregud. Som en blöt snöboll i en Lovikavante, det bara -satt-! Som en smäck! Änglar sjöng i kör. Kattungar dansar under regnbågar och triviala problem som världsfred, svält och förtryck var bortblåsta.  Vad som följde var ett hysteriskt fnissanfall, en märklig och klumpig dans som jag kan tänka mig liknade på en elefanthonas parningsritual-lockning och tårar. Mycket tårar.
Jag lugnade ned mig efter fem, tio minuter men var tvungen att yla, pipa och gråt-fnissa i Papputens armar en längre stund.

Inte för att göra för mycket reklam men lyssna, elefanter, strandade sjökor och blivande mammor:
MOM maternity briefs från Lindex, 3-pack för 199 är guld. GULD.

Jag behöver din hjälp! 

Vi kommer spela musik under dagen D. Alltså den skrämmande dagen som kommer i Juni när hon ska födas. Och musiken måste ju vara en helt hejdundrandes musiklista.
Vi har spelat musik för henne genom att sätta spelaren på magen och ibland får man sig ett par rejäla sparkar. Vet inte om det betyder bu eller bä, så vi tänkte att vi lämnar bestämmandet av titlar på spellistan till oss sjävla, och våra familjer och vänner.
Om du har en bra låt, skriv in den i kommentarsfältet så lägger vi till den på listan.
Så här långt har vi följande låtar:

Bebisens första spotifylista
1. Sweet child of mine - GnR
2. Chevalier de Sangreal - Da vinci Code OST
3. The cloud atlas  OST
4. Eleastic heart - Sia
5. Born to be wild -
6. Waiting for my real life to begin - Colin Hay
7. Gabriellas sång - Helen Sjöholm
8. Flickan och kråkan
9. Så som i himlen
10. Firework - Katy Perry

Avskedsbrevet ingen bryr sig i

Efter den traditionella kotippningen ned i sängen igår gjorde jag ett beslut. Efter ett despertat petande med ena foten får att få ta i täcket markerade jag klart och tydligt till Papputen. Jag har tagit ett beslut.
Efter 7+ månader av trogen tjänst slutar jag. NU omedelbart.
Månader av illamående och hulkande ned i toaletter, värk och stelhet i vaggande små steg, blodig nästäppa och en viktuppgång som får mig att tro att jag inandas kalorier i luften.
Nu räcker det! Nu är jag klar! ylar jag i sängen till Papputen som har mage att bara le tillbaka och klappa mig snällt om ryggen som värker så fruktansvärt denna kväll.
"Det fungerar inte riktigt så..." försöker han trösta. Är karln inte klok?
JAG SLUTAR sade jag ju. Ring någon! Vad som helst, men nu djävlar räcker det!
Inte en minut till!!

Han fortsatte att klappa och krama om mig lite medan jag gnällde vidare med tomma hot. Det spelar ju ingen roll om jag vill eller inte. Det hela slutade med att jag gormar om att män styr denna värld och det är bara därför vetenskapen inte utvecklat ett sätt för män att vara gravida istället!
"Era djävla mansgrisar!!"
"Är jag en mansgris?"
"...Nej men du jobbar för dem!"

Vad som började med en godnattkram till en väldigt trött gravid Mammut utvecklade sig snabbt till en predikan om kvinnoförtryck och medicinsk vetenskap.  Som tur är var Papputen tålmodig med mig och forsatte krama till jag inte orkade gorma omrking något mer och somnade.


Idag ska vi hämta vår barnagn. En fantastiskt fin barnvagn som vi har fått av hennes farmor och farfar. Det märkliga är att det har sedan första månaden varit klart och tydligt att jag har varit gravid. Jag har som tidigare berättat samlat på graviditetssymtom som en ekorre samlar nötter inför vintern.
Men det är nu som jag fattar att "Shit det är på riktigt." För nu kommer det en vagn in i huset.
Och för den delen; en spjälsäng och skötbord.
Men nu kommer vagnen, så nu är det på riktigt. 7 månader in med en enorm mage som sparkar på mig inombords gör ingentig för att få mig att fatta. Men en Emmaljunga Edge i petrol blå färg får mig att acceptera faktumet. 8 veckor kvar.
8 djävla veckor som jag är fullkomligt ambivalent över. 100% "Åh herregud åtta veckor kan inte komma fort nog..!" tillsammans med en helhjärtat 100% av "NEEEEEEEEEEEJ!!" med hälarna nedtryckta i golvet för att försöka smita undan.


Nu har jag ätit min första frukost för dagen. Snart börjar Dr Phil repriser. Sådant är viktigt.
Med vattenflaskan i famnen ska jag ta det lite lugnt.

Expertträsket

"Du måste röra på dig mer."
"Du måste motionera minst 30 min om dagen."
"Du måste vila ordentligt. Lägg dig ned."

Jag lyfter på mina ekstammar till ben sakta och försiktigt när jag vadar genom expertträsket.
Det spelar egentligen ingen roll vilken form av kvalifikation som ligger bakom människans expertis. Google-proffs, mamma med 5 barn, barnmorskor, gamla, unga, stora och små. Graviditetsexperterna kommer från alla håll, och de vet allting.

Den ena experten har skrivit ned just hur mycket du bör gå upp i vikt, ned till det närmaste avrundade gram. Nästa rullar med ögonen och ger råd om att inte följa vikthetsen. Det är ju kvinnoförtryck!

Det är en form av nazistisk lek av Följa John. Se framåt, lyssna på experten och gör vad hen säger.
Förlorar du så kommer minst ditt barn dö. Du också, säkert.
Problemet blir när det är mer än en expert som dirigerar leken, och den enda som skulle kunna vinna är någon form av adhd-drabbad bläckfisk med flera personligheter.


Jag kan höra experterna skricka i fasa när jag väljer att ta en risifrutti när jag är hungrig.
Det får kanske fostret cancer av.
En annan tycker att det är klart jag ska unna mig. Ta två! Allt annat är ju kvinnoförtryck.

Sov aldrig på vänster sida! - Nej, sov aldrig på höger sida! Ligg i varje fall inte på rygg!
Det är ju ett fantastiskt råd, tänker man. Innan man förstår att fast man är byggd som Titanics systerskepp, så rör man fortfarande på sig i sängen.

Sitt så skönt du bara kan. Ja fast med benen högt. Nej, lågt! Men sitt inte på sidan!
Men herregud! Kvinnan sitter med en laptop i famnen. Det är dags att ringa barnskydd. Det här går ju inte,

För mig i dessa månader av extremiteter är det svåraste rådet jag får "Ja alltså.. all in moderation."
Sverige, Landet Lagom, tycker ju förstås att man kan göra lite vad som helst.. alltså, så där lagom mycket.  Det fungerar fint i landet mellanmjölk. Men nu bor jag inte där längre. Jag flyttade två månader sedan från landet fet mjölk, och nu bor jag mitt i vispgrädden. Vad är lagom här?

Känslorna är fastsydda utanför kroppen, på kläder som inte sitter som de ska, oavsett storlek tält eller inte. Den ständiga hungern låter som ett litet åskmoln i magen. Och med en bebis som tydligen är en kommande Zumba instruktör, och spenderar tiden på att fina till sin konstform med sparkar och stretching mot inre organ så finns det inte "lagom" längre. Ingenting fysiskt eller psykiskt är speciellt "lagom."

Det finns vetenskapliga råd därute som jag tycker man har som plikt att följa genom en graviditet. Rök inte. Injicera inte. Snorta inte. Drick inte alkohol. Försök kanske att hålla dig ifrån upp och ned skakande berg och dalbanor utan säkerhet. Gå inte och brottas med krokodiler.
Men förutom dessa grundläggande råd så väljer jag i varje fall att göra så här;

Precis som MIN expert säger. Min egen förbannade kropp.
Jag gör mitt bästa att lyssna på min kropp. Den lyssnar inte alls på min egenvilja längre. Den är som en tjock, snorig unge i trotsåldern. Vill jag rör mig så stelnar höften. Vill jag vila, blir jag illamående och måste äta. Men jag försöker lyssna. Skriker kroppen efter choklad, då tar jag mig en bit.
Skriker kroppen efter att ta en sovstund klockan 14 på en tisdag så gör jag det.
Jag lyckas inte jämt. Det är då det är tur att Papputen är vid min sida. Jag skäms så förtvivlat ibland när experternas predikan och mina egna krav och vilja försöker styra. När kroppen inte vill, men JAG VILL. JAG VILL städa just nu. NU vill jag sortera strumpor och nu vill jag möblera om! Men då är det bra att Papputen kan ge en kram och guida en med mer eller mindre tvång till sängen så jag får vila.  Vare sig jag vill eller inte, så vill kroppen det.


Lyssna på experterna, och tänk på att de flesta av dem ger råd för att de vill hjälpa och bidra.
Men den bästa experten för mig, är min egen kropp. Fast den just nu snackar ett konstigt språk, högljutt och med arga gester. Men vi försöker att jobba tillsammans så det här blir lättare.

Ursäkta röran! Vi bygger om.

Ursäkta röran, vi bygger om här! 

När den inre och den yttre miljön går i absolut samklang. Ut med det gamla, in med det nya! Eller ja, nya? Bättre begagnat, snarare. Fast vi har lyxat till det på Ikeas lagerhallar med nya spjälsäng, och får barnvagn.

Innan det är dags för dig, om det någonsin blir dags för dig, att välja barnvagn så skulle jag ordinera ett par preventiva samtal med terapeut och någon form av utbildning i barnvagnskunskap. Det är en helt värld. En dyr, förvirrande värld. Jag föreslår i butiken att man har kanske tänkt sig "Ja, nåt på fyra hjul som fungerar ett par år...?"  och möts av en blick som glimmar med funderingar på att ringa socialtjänsten och anmäla mig.
Ögonen börjar rulla runt i skallen på mig när man försöker hänga med i kunskapstugget. Hjullager, tygprover, mått hit och dit, system, chassi.. - Ta en paracetamol och någon som kan lugnt klappa dig på axeln när du går.

Lägenheten som vi just hade byggt oss in i för några månader sedan blir nu uppröjd vid rötterna igen. En ny plan läggs och som om man vore Sickan själv sitter man och gnider händerna ihop
"Jag har en plan..!" För nu gäller det någon sorts militant strategi för att spjälsängen ska sitta  i rätt rum på rätt plats. Men då måste databordet till hallen, och då måste byrån till köket. Om byrån skall till köket, får vi ta bokhyllan till gästrummet... håller det nu? Kanske. Vi får se.

Som de gren-hungriga skatorna om våren så flaxar jag med en märklig gångstil inte helt olikt fågeln själv till mitt bo med nya grenar nästan varje dag nu. Vi har stadigt fyllt på och petat in nya högar. Tvättmaskin, torktumlare, spjälsäng, korgar, lådor, kläder...

Lägenheten är trött. Det ligger kläder på golvet på hög efter mig. Det står glas, halvtomma/halvfulla beroende på ens attityd till livet tydligen, här och där i lägenheten, helt bortglömda till nästa maskin ska köras. Halvstartade och helt övergivna projekt av; foto-albumerande, papperssorterande och film enligt genre- ordnande, ligger överallt!
Lägenheten skulle gäspa, om den bara kunde. Dess inre är ett med vårt. Det är kaos och stormens öga- tystnad på en och samma gång.
Det är röran som sjunger i perfekt körsång med mig.




"Ursäkta röran. Men jag håller på att bygga om!"


Jag känner att jag förtjänar en skylt om halsen när jag är ute på stan och väntar på bussen och blickarna dras till mig. Jag som står som en övermogen humla bland bananflugor.
Små röda prickar som rodnande finnar lyser upp mitt bleka ansikte. Mitt hår spretar som det tidigare nämnda skatboet och mina kläder stramar hårt runt den generösa päronformen och de två robusta tallarna som leder de stela höfterna ned i ett par gummistövlar. För de är de enda paret som jag kan kliva in i utan hjälp och stök. Sen är de rosa och ruskigt fina, som mamma min köpte åt mig.

Hjärnan som jag tidigare skrivit är nu helt isolerad i teflon.Den är helt plötsligt allergisk mot vissa dofter, maniskt besatt i vissa smaker och överkänslig till vissa ljud. Det borde blinka rött ovanför mitt huvud som en varning till allmänheten. "Här är det signalfel!"
Ursäkta, men vi bygger om.

Det som tidigare var triviala "Ja vi får väl se när den dagen kommer.." är nu kapabla att starta inre kriser. Har vi tillräckligt många strumpor till henne?! Vi borde inte få bli föräldrar! Vi har inte rätt antal strumpor redo i arsenalen! Snart kommer soc att ringa på dörren!

Min mage bygger om. Det är spännande, väljer jag att säga. Man vet aldrig hur det ska gå kommande dag. Ibland är magen lite trekantig. Idag var den på snedden och lite fyrkantig i formen. Ibland kurrar den. Ibland värker den. Ibland sparkas det så mycket att hela magen skramlar runt. Nästa dag sparkas det nästan ingenting. Och om vi nu ska snacka om inre kriser, vänta bara till dagen hen tar det lugnt där inne. Du kommer njuta i max 10 minuter innan du googlar tecken på fosterdöd och din partner hittar dig med ett glas kallt vatten, studsande nervöst i köket för att få till en spark.


Jag förstår att du tittar. Jag bär ju på heligt gods här. Jag bygger ju en människa. Utan instruktioner eller Ikeas sexkantsnyckel. Jag vaggar på gatan bredvid dig, en stund i alla fall innan du hinner förbi, (tanter med rullatorer inkluderat. De är mycket snabbare än jag.) och samtidigt bygger jag på en människa. Jag är min egen maskinhall, så det är väl inte konstigt att jag är så stor och klumpig?
Få se dig göra det samma, Bengt 79! Min mage är inte bara lättöl och räksallad. Men när du tittar ändå så känner jag ett kittlande behov för den där skylten, eller ett ID kort att visa upp som en FBI agent där det står klart och tydligt:

Ursäkta röran, jag bygger om.

Psalm för Papputen

Han jobbar mer än fulltid, helhjärtat och på trötta fötter. Han passerar butiken på vägen hem för att köpa vad som behövs, gravid-mammutars plötsliga behov inkluderat. Sedan släpar han sig hem och oavsett om det är mörkt ute efter ett kvällspass eller om det fortfarande finns dag kvar på dygnet så är det sannolikt att han finner en strandad val i soffan som småsnarkar lite. Han väcker henne lite försiktigt och sedan lämnar han in matvarorna i köket.

Plötsligt kommer det ett råmande från någon skadeskjuten ko från vardagsrumssoffan efter han gått. Hon kommer ju inte upp! Då blir det en variation av erfaren sjukskötare-lyft och ko-tippning för att få upp henne. Sedan deltar hon i att göra maten. Ibland är det på ett specialbehov-barn nivå, typ riva sallad sittandes vid bordet. Ibland lagar hon alltihop. Det beror på höft-gudarnas infall den dagen.

Oavsett hur han mår, så kommer han och hjälper henne upp ur soffor och sitsar. Han hjälper henne med strumporna. Ibland kommer han som en ängel från ovan med en apelsin eller något annat gott byte från köket, så hon slipper resa sig.

Han hittar de förlorade ägodelarna utspridda på golvet som hon inte längre kan plocka upp själv, och samlar igen dem. Fast han vet att imorgon ligger det någonting där igen.

Hon har dagar då hon är sur och trött. Hon har dagar när hon möter han i korridoren med en skamsen blick och högar av saker utrivna från hyllor och förråd på golven med den enda ursäkten; "Jag hade tråkigt." IGEN har hon överskattat sin energi och fått en flokig idé om att sätta igång ett renoveringsprojekt, bara för att bli helt utsliten 10 min in.
Hon ylgråter. Hon kräks. Hon hatar hans strumpor. Hon får hysterika fnissanfall av ingenting.
Hon har en hjärna nu isolerad av teflon, så all information halkar bort direkt. Inte bara det hon bör minnas, som när han jobbar, när de skall bort, vad de skall handla men också; Vad har hon redan berättat för honom tio gånger om? Vad har hon glömt att berätta som hon borde ha sagt?


En senil-dement och känslomässigt labil flodhäst som river i hans saker när han är på jobb.
Dag ut. Dag in. Vecka in och vecka ut. Månad in och månad ut.



Det är ju såklart mest synd om mig. Det har vi väl alla förstått? Jag är ju offret i den här ekvationen!
Men det är inte alldeles lätt för honom heller. Han ska ju bli pappa, och han får åka med på den här märkliga resan i livets Lustiga hus, med förvrängda kroppar, upp och ned och ut och in.  Men Papputar får inte så mycket uppmärksamhet eller cred, i alla fall får han inte så mycket som han förtjänar.



Han är helt fantastisk.
Dag ut och in, vecka in och ut och månad in och ut.

Klumpedunsen

Klumpigheten var någonting som man har kanske sett på tv, eller sett sina vänner lida genom. Men jag förstod inte just hur fantastiskt klumpig jag kunde bli innan jag var där. Det hände tidigare än vad jag trodde också, under andra trimestern. Foglossningen stelnade upp min höft och min rumpa. Jag kunde greppa tag för glatta livet i sängkanten och dra så mycket jag orkade för att kunna vända mig på madrassen. Som en strandad kaskelotval på stranden som desperat flaxar en liten fena med den där tomma blicken av "Näe. Det är kört. Det går fan inte." 


Hej, tjejer? Ni blir hårigare genom graviditeten. Det kanske ni inte visste? Jag visste inte det. Fjunig som en nykläckt kyckling. Ja, egentligen tack vare storleken passar väl "isbjörn" bättre in.
Och charmen kommer här; klumpigheten + hårigheten = Det är bara att omfamna isbjörnslivet.
Jag har flera gånger stått förtvivlad i duschrummet med rakhyvel i högsta hugg, böjt mig som en slinky leksak höger till vänster. Jag har suttit på golvet och försökt sträcka framåt. Magen är ivägen. Höfterna låser sig. Med huvuden hängande i en mild/grav depression beroende på dagen ger jag upp slaget och istället fläktar rakhyveln som en pekpinne till Papputen.
"Jag är så jävla hårig och det får du fan ta!"
Sedan lämnar jag rummet, och en blankt stirrande och förvirrad Papput.


Påklädningen har speciellt under sista trimestern blivit ett projekt som kräver tidsplanering. Jag måste veta att min sambo är hemma när jag behöver strumpor och byxor. Speciellt strumpor. Ibland kan man åla på sig ett par lösa slitna mysbyxor OM de inte har fallit ned på golvet, för då får de ligga tills han kommer hem.
Mjuka upp höfterna lite. Stretcha försiktigt. Flaxa febrilt med strumporna efter ett par svullna trötta fötter och försök få dem över tårna. Sedan följer ett desperat åmande över sängen får att försöka hålla strumpan och dra den över foten. Allt i allt? Ett fiaso. Skaffa dunsockar, eller frys.

Jag tappar stadigt finmotoriken och grovmotoriken. Min centrala gravitationspunkt har försvunnit, som alla inre organ, och mosats in i något hörn någonstans för att göra plats för den sparkande bebisen. Jag vaggar avigt fram och tillbaka. Jag spiller som en hetsätande kråka när jag äter och jag kan krampaktigt hålla tag i en penna, och på något vis lyckas den smita från mig.

Med gråten i halsen säger man farväl. Pennan ligger på golvet och fast du sträcker dig som en giraff efter vatten, så når du den inte. Han ligger i den öppna graven på golvet, precis som dina hårspännen, en snodd, en anteckningsbok och en klämma du skulle använda för att nypa ihop förpackingen köttbullar som skulle in i frysen.
Vi ses igen, när Papputen plockar upp dig.

Jag har gråtit till de mest absurda och märkliga sakerna. Jag har väl aldrig varit speciellt blödig. Visst har man snyft-pipigt lite när man sett en kattunge eller en haltande hundvalp, men det får ju en barsk militär att snora upp med tårar.
Genom min resa har jag funnit några saker mer fascinerande, att de har lockat fram tårar ifrån mig. Min Papput har i alla fall njutit åt det. Han säger att det är gulligt. Det är ju tur det. En utbildad psykiatriker hade nog sagt detsamma, men försiktigt försöka sätta på en krama-digsjälv- jacka.

Några goda exempel på tårdrypande scener ur mitt liv som gravid har varit; 
1. Intromusiken till Masterchef Australia. Jag hulkade ur ett "De vill det här så gärna..!"
2. Tåget i Harry Potter på stationen i London. Det körde in på stationen och det knep till hårt i hjärtat.
Jag tycker inte ens om Harry Potter! Men synen av tåget fick tårarna att välla över.
3. Allt som är litet och fluffigt. Som att någon gnuggar in lök i ögonen.
4. Att min Papput inte tycker om giraffer. Han lovade att börja tycka om dem efter tårar.
5. En liten röd paprika. Det var liksom en bebispaprika, alldeles ensam. Den fick mig att gråta inte en, men tre gånger.
6. Vi skulle köpa en nalle på Ikea. En haj. Vi lämnade den innan vi drog till kassorna. Fick extrema skuldkänslor och gråten i halsen. Vi övergav den.
7. Trosorna var för små.
8. Ylandes och sprattlandes var jag fast i soffan och kunde inte komma upp. Grät och åt en banan istället.

Jag stannar där. Det finns flera instanser, men jag tror jag gjort min poäng klar.



Det är inte bara ett helvete, men det är då fan ingen resa på tivoli med sockervadd. 

- Lin

Den gravides guide till överlevnad

Att bli gravid är verkligen det absoluta och ultimata lotteriet jag har deltagit i. Kommer jag märka av att man är gravid? Kommer jag glänsa och bara lysa i vida klara ögon eller kommer jag ligga ihopkrupen under en soffa med en kräkpåse? Precis som med trisslotten så ser jag att chansen att vinna någonting är typ.. en på fyra, och de flesta som vinner får typ 25 kronor tillbaka. Så här långt har jag inte träffat några miljonvinnare i graviditetslotteriet.

Visst, vi är alla fantastiskt rika i att vi får ett barn. Det är en lycka som inte alla får uppleva. Nu kan vi lägga undan hela "är du inte tacksam?" argumentationen med det. Jag är skitglad att jag kommer få en unge. Hade jag däremot kunna köpt en byggsats på Ikea för 199:- och skruvat ihop henne så, så hade jag nog hängt på Ikeas dörrhandtag för länge sedan.



"Vi får se när det händer."
Det tyckte jag och min sambo, Papputten, var ett gott beslut. Ja, det händer ju när det händer. Visst. Det hände på en gång. Och det brakade till ordentligt på en gång.
Jag har legat, suttit och kurat upp framför dator, plattskärm och mobil och läst allt. Och jag menar verkligen -allt- om graviditeter och födslar. På norska, svenska och engelska. Jag har läst om arga mammors konspirationsteorier om nazi-tanter på BB, att alla bebisar dör om man sover på fel sida om natten, och ironiskt nog om att släppa kontrollen. "Man måste släppa kontrollen!" sjunger de päronformade gravida i kör medan de kniper hårt tag om grav-böcker, instruktioner, berättelser och fakta precis som jag. Jag har idag 7 månader gravid och börjar inta rollen som barnmorska. Det här ska jag väl klara själv, innan det är över!


Jag tänkte helt enkelt berätta min nakna och enkla saga om min graviditet, så här långt och framöver. Vissa saker anade jag kunde hände, men förstod dem inte. Andra saker trodde jag skulle ske, men de gjorde inte det; och många saker händer med mig som INGEN berättar förrän det är för sent.
Försiktigt frågar du en väninna som har varit gravid om hon har upplevt detta märkliga fenomen. Du hade ingen aning att det kunde hända, och ingen har ju sagt något. Men nu när du är fast, och Du kommer få ett vetande leende tillbaka och ett skratt. "Jadu, och värre blir det!"

Graviditet är som att köpa en bil på blocket, av en försäljare som just lärt sig svenska,
"Ja ja. Funkar bra. Det blir bra. Mycket fint, ja!" nickas det glatt, men så fort du tatt bilen ut på e4 ramlar avgasröret av. Nu får du sitta i diket i 9 månader och gilla läget.


Första trimestern:
Jag spenderade den, blek, lätt skälvande och konstant hulkande med ett krampaktigt tag om toalett och handfat, kräkylandes gråt och tomma hot till Papputten. Han som låg bakom den här misshandeln. Tortyren, till och med. Grymma människa, vad har du gjort mot mig?
Snacks, för det var inte mat som gällde, som jag kunde få ned på måndagen fick mig att gråt-hulk-kräkas en mindre operett på onsdagen. Papputten sprang förtvivlat fram och tillbaka till butiken.
Kex fungerade en tag. Så han köpte 8 paket. Jag kom genom ett paket innan de också hamnade på "nej nej nej snälla nej" - listan.
Jag gick inte upp någonting. Inte konstigt.

Vad jag lärde mig:

1. Kräks inte upp morötter i handfat. Det sätter stopp i rören och gör dig olycklig.
2. Var alltid nära en toalett.
3. Plötsligt har jag ett luktsinne som skulle allena få mig in som elev på X-men skolan.

Andra trimestern:
En mindre mage börjar visa sig, men nu lever jag i mystiken. Kläder blir lite strama. Men jag kan ju vara "bara" tjock. Det liksom fläskar på höger till vänster utan någon distinkt kula. Illamåendet försvinner runt vecka 16-17. Ibland kommer min "game vän" på besök, men nu hjälper det med att förtvivlat be, dricka lite vatten och käka lite nötter. 
Jag har blivit min egen feeder, och detsamma gäller Papputten. I varje liten väska finns en liten gömd påse med snacks och mat. Morötter, nötter, saltgodis. Jag smugglar vattenflaskor med mig  höger till vänster. Det blir ju någon form av ätstörning av det hela. Ena sekunden hulkar man och kräks av bara åtanken av mat. Sedan kurar man upp och svullar kex och nötter som en manisk ekorre.
Jag har bytt ut mitt liv som beroendeterapeut och mina hobbies som skriva, läsa, shopping. Nu kissar jag. Jämt. Som i hela tiden.
Vecka 18 var vi på ultraljud. Jag var faktiskt till denna vecka trots -alla- symtom skeptisk till att jag var gravid. Men där låg hon och sprattlade och skrattade på skärmen helt plötsligt. Med fotografier i handen, nötter fulla käften och Papputtens tröja på (eftersom min var lite för liten) så var jag fortfarande inte helt 100%. Jag, i alla fall, blev fullkomligt fri från logik och vett när jag blev gravid och var förtvivlat trög.

Vad jag lärde mig i andra trimstern: 

1. Man kan få bäckenlösning/foglossning tidigt! Men vem tycker om att röra sig fritt, egentligen? Jag lärde mig att helt plötsligt släpper man på finliret och stönar som en gammal skadeskjuten gnu för att röra sig ur/i sängen/soffan/stolen.

1. Jag lärde mig att man kan få näsblod som konstant täpper genom näsan, vilket ger dig två alternativ: Snyt blod hela dagen eller sitt med en kloggad näsa som driver dig stadigt djupare in i vansinneträsket. Spännande var stunderna när man nyser. Det blir lite The Shining feeling.

1. Jag lärde mig att sviskon är dina vänner. Ät sviskon/katrinplommon. Det smakar vidrigt och det känns om att tugga sönder en snigel. Men tro mig, det är värt det.Papputten bevisade sin kärlek till mig igen och sympatiåt ett katrinplommon när jag åt mina. Det är kärlek det!

1. Enorm respekt till de mammor som gör det här själv. Papputten är nog enda anledningen att jag inte sitter på dårhus, iklädd tält med eltejp och utan strumpor. Garanterat utan strumpor.

Tredje trimestern pågår, så jag kommer återkomma till den.
Nu har jag en timme kvar av min dag innan jag måste ha klätt min Morran-form och fått på mig strumpor, så det är bäst att jag sätter igång.

- Lin